Frankfurt 1749-1832 Weimar,was a German writer and according to George Eliot, "Germany's greatest man of letters and the last true polymath to walk the earth." Goethe's works span the fields of poetry, drama, literature, theology, humanism and science. Goethe's magnum opus, lauded as one of the peaks of world literature, is the two-part drama Faust. Goethe's other well-known literary works include his numerous poems, the Bildungsroman Wilhelm Meister's Apprenticeship and the epistolary novel The Sorrows of Young Werther. Goethe was one of the key figures of German literature and the movement of Weimar Classicism in the late 18th and early 19th centuries; this movement coincides with Enlightenment, Sentimentality (Empfindsamkeit), Sturm und Drang and Romanticism. The author of the scientific text Theory of Colours, he influenced Darwin with his focus on plant morphology. He also served at length as the Privy Councilor ("Geheimrat") of the duchy of Weimar. Goethe is the originator of the concept of Weltliteratur ("world literature"), having taken great interest in the literatures of England, France, Italy, classical Greece, Persia, Arabic literature, amongst others. His influence on German philosophy is virtually immeasurable, having major effect especially on the generation of Hegel and Schelling, although Goethe himself expressly and decidedly refrained from practicing philosophy in the rarefied sense. Goethe's influence spread across Europe, and for the next century his works were a major source of inspiration in music, drama, poetry and philosophy. Goethe is considered by many to be the most important writer in the German language and one of the most important thinkers in Western culture as well.  Related Paintings of Johann Wolfgang von Goethe :. | Leaf shapes | the composer of rule britannia | the title page of a comic opera by antonio salieri | Herbarium sheet | Aegopodium podagraria |
Related Artists:
Adriaen Coorte
(ca. 1665 - after 1707) was a Dutch Golden Age painter of still lifes, who signed works between 1683 and 1707. He painted small and unpretentious still lifes in a style more typical of the first half of the century, and was "one of the last practitioners of this intimate category". Very little is known of his life, but he is assumed to have been born and died in Middelburg. He became a pupil of Melchior d'Hondecoeter around 1680 in Amsterdam. From 1683 he seems to have returned to Middelburg, where he set up a workshop and signed his small, carefully balanced minimalist still lifes. He often painted on paper that was glued to a wooden panel. About 80 signed works by him have been catalogued, and nearly all of them follow the same pattern; small arrangements of fruits, vegetables, or shells on a stone slab, lit from above, with the dark background typical of still lifes earlier in the century. Instead of the Chinese or silver vessels favoured by his contemporaries, his tableware is very basic pottery. "Objects and light are studied intensely, and are painted with a wondrous tenderness".[1] Neither his birth nor death date is certain, and archival evidence only exists in Middelburg for his membership in the Guild of St. Luke there from 1695 onwards, when he was fined for selling a painting without being a member of the guild. His works appear frequently in contemporary Middelburg taxation inventories
Archduke Rudolf of Austria
Rudolf Johannes Joseph Rainier von Habsburg-Lothringen, Archduke and Prince Imperial of Austria, Prince Royal of Hungary and Bohemia (8 January 1788 - 24 July 1831) was a Cardinal, an Archbishop of Olomouc, and a member of the House of Habsburg-Lorraine. Born in Pisa, Italy, he was the youngest son of Emperor Leopold II and Maria Louisa of Spain. He was elected archbishop of Olomouc in 1819 and became cardinal in the year 1820. In 1803 or 1804, Rudolf began taking lessons in piano and composition from Ludwig van Beethoven. The two became friends, and Rudolph became a supporter and patron of Beethoven; their meetings continued until 1824. Beethoven dedicated 14 compositions to Rudolph, including the Archduke Trio, the Hammerklavier Sonata, the Emperor Concerto and the Missa Solemnis. Rudolph, in turn, dedicated one of his own compositions to Beethoven. The letters Beethoven wrote to Rudolph are today kept at the Gesellschaft der Musikfreunde in Vienna. On 24 March 1819 he was appointed, at the age of 31, Archbishop of Olomouc in the present day Czech Republic but then part of the Austrian Empire. He was made Cardinal-Priest of the titular church of S. Pietro in Montorio by Pope Pius VII on 4 June 1819. He was ordained a priest on 29 August 1819, and consecrated a bishop on 26 September. In 1823 - 24, he was one of the 50 composers who composed a variation on a waltz by Anton Diabelli for Vaterländischer Kenstlerverein. In Rudolf's case, the music was published anonymously, as by "S.R.D" (standing for Serenissimus Rudolfus Dux).
Martin Mijtens d.a.
Martin Mijtens d.ä., Martin Meytens, Martin Mytens, född 1648 i Haag, Holland, död 1736 i Stockholm och begravd i Maria Kyrkan, nederländsk konstnär. Far till Martin Mijtens d.y. och son till porträttmålaren Isaac Mijtens. Mijtens kom till Stockholm före eller under år 1677 och fann där ett så tacksamt fält för sin konst, att han beslöt stanna och 1681 satte han bo. Av hans första verk finns prov i Vibyholms och andra samlingar. De visar, att han hade en fin pensel, behaglig, varm, fastän tunn färg samt livlig och karakteristisk uppfattning av de skildrade. Med sina gråaktiga fonder, de ofta gulbruna draperierna och den enkla, naiva framställningen bildar Mijtens vid denna tid en bestämd motsats till David Klöcker Ehrenstrahl. Men dennes anseende och den gunst hans målningssätt vunnit var så stora, att även Mijtens måste böja sig. Så småningom blir hans bilder något anspråksfullare och djärvare, åtbörder och minspel kraftigare, bisakerna rikare, tonen i det hela mer högstämd, utan att personligheten försummas eller återgivningen av hudfärg överger den varma, åt gult dragande hållningen. Många bilder från denna hans andra period, som ungefär omfattar åren 1685- 1700, finns på Skoklosters slott, där Nils Bielke och hans grevinna, Eva Horn (i landskap), hör till mästarens bästa målningar, och på Vibyholm, i Uppsala (professor Schwedes porträtt i Uppsala museum och Olof Rudbeck d.ä.:s förträffliga bild, 1696, i medicinska fakultetens sessionsrum), i Hammers samling och på inte så få andra ställen. Konstnärens vana att högst sällan signera har gjort, att bilderna från dessa år ofta har blandats ihop med Ehrenstrahls och gått under den senares namn. Säkra skiljetecken är emellertid draperierna, som hos Mijtens saknar stil och ofta verkar tämligen slappt tecknade, och även det livligare åtbördsspelet. Man vet, att Mijtens, trots sin medtävlares anseende, var mycket eftersökt som porträttmålare och samlade förmögenhet på sin konst, så att han kunde bl.a. förvärva ett ej obetydligt konstgalleri. Han var även alltifrån 1692 och ganska länge kyrkoråd i den lilla holländska församlingen i Stockholm. 1697 och 1701 företog han resor till hembygden, den förra gången åtföljd av sin unge lärjunge Lucas von Breda. Utom denne ej obetydande konstnär utbildade Mijtens även sin son , som under det i Tyskland antagna namnet van Meytens berömde målaren (se denne), samt G. de Mar??es och möjligen flera. Man kan säga att omkring år 1700 vidtog Mijtens tredje maner. Karnationen får en dragning åt rött, som slutligen blir nästan stötande (t. ex. i Fabritius och prins Alexander av Georgiens porträtt på Gripsholms slott), teckningen vårdslösas mer, och de granna röda eller djupblå draperierna är stillösare och hårdare målade än förr. Dock lever ännu inte litet av den forna kraften i karaktärsteckningen, och anordningen bibehåller i mycket den förra prydligheten. Även denna hans nedgång finnes ej sällan företrädd i svenska samlingar. Märkligt är ett självporträtt (nu på Fånö i Uppland), emedan det enligt sägnen skall vara målat på hans höga ålderdom och under sinnessvaghet (om denna vet man för övrigt inget). Utom måleriet idkade han även gravyr samt utförde ett porträtt af Karl XI i svart maner och möjligen ett par andra blad i samma art (Gustaf Adolf de la Gardie, Georg Stiernhielm). Mijtens skall, enligt gammal uppgift, ha avlidit i Stockholm 1736; enligt en urkund levde han ännu i juli 1730. Hans målningssamling såldes av hans arvingar till preussiske överstemarskalken greve Gotter och kom inte långt därefter till storhertigen af W??rttemberg. Carl Gustaf Tessin, som tycks ha hyst mycken ringaktning för Mijtens omtalar dock, att denna samling på sin tid ansågs som den enda framstående i riket (utom grefve Johan Gabriel Stenbocks). Att Carl Gustaf Tessin vid samma tillfälle kallar Mijtens "en gammal färgskämmare" och även annars talar illa om hans konst, tycks visa att Mijtens vid mitten af 1700-talet var fullkomligt bortglömd, åtminstone sådan han varit under sin bästa tid. Sedan finns han ej heller mycket omtalad. Först genom konstföreningens utställning 1841 och Nils Arfwidssons anmälan av honom i Frey återupptäcktes han; och man fann då, att Sverige i honom ägt en konstnär av sådan betydelse, att han kan mäta sig även med våra största mästare. Hans inflytande på den svenska konstens fortbildning blev dock ej särskilt stort. David Klöcker Ehrenstrahl och David von Krafft ställer honom i det avseendet fullkomligt i skuggan.